Nu är Lissan återigen hemma i Skravelsjö och Scouby har åkt tillbaka till Stöcksjö.
Är som att backa tillbaka flera steg. Hästen har mer ont än tidigare, vi har upptäckt en svårare skada och det är bara att avbryta allt och försöka komma på en ny plan.. 

Känner mig så himla förvirrad och ledsen, men har försökt få tag i min veterinär som jag hoppas kommer lyssna och samarbeta när det gäller framtidsplaner och upplägg med Lissan. Suck!
Jag ska försöka uppdatera här så fort jag ver mer.  

Nu går allt åt helvete. På riktigt. 

Min stackars häst. Stackars oss. Vi har verkligen fått jobba och kämpa på i motvind från första början, Lisbeg och jag. 

Var in till evidensia i onsdags och skulle egentligen bara göra ett återbesök för ligamentet i benet men jag sa åt dem att kolla igenom hästen då jag känner att det är något som fortfarande inte stämmer. Helt riktigt, vi hittade en skada i ryggen.
Eller skada och skada, ett medfött fel mest troligt. Hon har fått diagnosen kissing spines, alltså tätsittande tornutskott i bröstkotorna plus att hon har skadade ligament runt omkring. Stackarn. Klart hon har ont och är arg och grinig. 

Jag har gråtit väldigt mycket och känner mig helt utmattad. Det är så himla orättvist bara. Och jag som verkligen försöker få henne att må bra och dagligen jobbar hårt för att hon ska må bra och vara glad, så läker ligamentet och magen kommer i ordning efter caslickoperationen och man tänker att det kanske vänder snart och så hittar man det här. Är helt tom. 

Framtiden är oviss och planen är oklar. Vet inte vad som kommer hända och vad vi kommer göra. Vet inte hur jag ska tänka. Men jag vet att jag kommer fortsätta kämpa för att Lissan inte ska behöva ha ont, även om det betyder att jag antingen måste slita med rehabilitering och lägga ut massa pengar, eller om det innebär att jag måste ta det svåra beslutet att låta henne springa vidare på de gröna ängarna. Som sagt vet jag varken in eller ut just nu, är alldeles för svårt att ta in allt det här direkt.

Ska försöka uppdatera här men kan inte lova något. Min fina, knäppa, tokiga, alldeles underbara Lisbeg. 

Fullt upp på hästfronten. Dubbla stall nästan varje dag då jag både ska till Skravelsjö och sköta Scouby och sedan till Stöcksjö för att ta hand om Lissan. Jennifer är duktig som faan och hjälper mig rida/träna L, nu har hon travats i en månad och vi ska in på återbesök igen på onsdag... Det går upp och ner för oss. Lissan har kastat av Jennfier och varit besvärlig vissa dagar och andra dagar kan hon vara en stjärna. Hmm. På onsdag ska vi ta en genomgång och ev kolla rygg och annat för att utesluta sånt och sen får vi se om Lissan får börja galoppera. 

Jag har inte ridit henne på säkert två månader nu och det känns pissigt som fan att jag inte vill/kan. Men jag är för osäker och oerfaren för att vilja sitta upp på henne i nuläget. 

Jag börjar komma fram till tråkiga beslut och det är att jag kommer sälja henne så fort det blir läge. Så fort hon är tillräckligt igångsatt och fräsch. För det är inte roligt längre och så ska det inte vara. Fyfan vilket tungt beslut, hon är ju verkligen min drömhäst egentligen men det är bara för svårt. Det ska inte vara en klump i magen när man ska till stallet och vara med sin häst liksom. Så vi ser väl vad som händer nu framöver. Huvva.