Jahapp. Nu har det spårat ur..
Lissan står på bakbenen så fort jag sätter mig upp, även om jag inte ens tagit tyglarna eller har skänklarna mot henne. Ren maktkamp. Häromdagen fick Ann skrika åt mig upprepade ggr att sitta av för det höll på att spåra ur totalt, hon bara reste sig och reste sig. 
Pratade med veterinärerna och det ska tydligen gå lika bra att leda henne 45 min per dag ist för att skritta uppsuttet så det blir planen fram till återbesöket i mitten av oktober. Har även pratat med Peter som finns till hands, råd och hjälp. Han vet även av folk som kan hjälpa mig med tillridning om det skulle bli aktuellt. 
Just nu känns det jävligt tungt och hopplöst så jag tar en dag i taget.

Snacka om att vi har haft jobbiga 9 månader ihop, jag och Lissan. 
Det var inte såhär det skulle bli.