Nu går allt åt helvete. På riktigt. 

Min stackars häst. Stackars oss. Vi har verkligen fått jobba och kämpa på i motvind från första början, Lisbeg och jag. 

Var in till evidensia i onsdags och skulle egentligen bara göra ett återbesök för ligamentet i benet men jag sa åt dem att kolla igenom hästen då jag känner att det är något som fortfarande inte stämmer. Helt riktigt, vi hittade en skada i ryggen.
Eller skada och skada, ett medfött fel mest troligt. Hon har fått diagnosen kissing spines, alltså tätsittande tornutskott i bröstkotorna plus att hon har skadade ligament runt omkring. Stackarn. Klart hon har ont och är arg och grinig. 

Jag har gråtit väldigt mycket och känner mig helt utmattad. Det är så himla orättvist bara. Och jag som verkligen försöker få henne att må bra och dagligen jobbar hårt för att hon ska må bra och vara glad, så läker ligamentet och magen kommer i ordning efter caslickoperationen och man tänker att det kanske vänder snart och så hittar man det här. Är helt tom. 

Framtiden är oviss och planen är oklar. Vet inte vad som kommer hända och vad vi kommer göra. Vet inte hur jag ska tänka. Men jag vet att jag kommer fortsätta kämpa för att Lissan inte ska behöva ha ont, även om det betyder att jag antingen måste slita med rehabilitering och lägga ut massa pengar, eller om det innebär att jag måste ta det svåra beslutet att låta henne springa vidare på de gröna ängarna. Som sagt vet jag varken in eller ut just nu, är alldeles för svårt att ta in allt det här direkt.

Ska försöka uppdatera här men kan inte lova något. Min fina, knäppa, tokiga, alldeles underbara Lisbeg.