Lissan är kvar hos mig i Skravelsjö, men ingenting händer. 
Efter att ha haft möte med både veterinär och försäkringsbolag har jag efter många om och men beslutat mig för att hon inte ska behöva lida mer. Hon kommer helt enkelt att få somna in och springa vidare på de gröna ängarna. Orden räcker inte till, känslorna går inte att beskriva. Jag blir så otroligt ledsen så jag vet knappt vars jag ska vända mig om inte till stallet. 

Just nu väntar vi på försäkringsbolaget som har fått in all information och så fort jag får veta deras beslut ang ersättning vid avlivning så kommer jag att boka en tid. 

Lissan är en så otroligt känslig häst. I nuläget har hon inte bara ont, hon mår även dåligt psykiskt. Det är något som jag och min veterinär fruktar aldrig kommer försvinna även om vi efter mycket behandling och rehab skulle kunna få ryggen att läka. Hon kommer alltid ha muskelminnet kvar och tro att det kommer göra ont. När hon dessutom blir farlig att hantera och rida känns det hopplöst - varför utsätta henne, mig och andra för den risken? Nej, det här är enkelt egentligen. Men ändå är det så fruktansvärt svårt. 

Hon är ju min drömhäst. Fan, ibland blir det verkligen inte som det är tänkt. Min älskade, älskade Lisbeg. Om tre dagar har jag haft henne i ett år. Ett ynka år. Och nu står vi här.. <3